Decennium

Jag laser varje dag bade GP och Aftonbladet. Nu i veckan har det statt massor om Backabranden 1998. 10 ar sedan. Allt som hant i mitt liv under de 10 aren, sa mycket hande nog inte under de 27 ar som passerade innan.
Vissa dagar hander nagot och man glommer aldrig vad man gjorde just den dagen. 9/11 ar en dag, dagen da Olof Palme blev skjuten ar en annan for mig.

Backabranden ar en som hur mycket jag an vill glomma, aldrig kommer att gora.
Jag hade precis borjat lasa Bioveteskapligt lakemedelsprogram pa Goteborgs Universitetet, bodde 1998 i en trea pa Vaderkvarnsgatan i Kville med en kille som jag levt ihop med i sex ar. Hallplats backaplan.
Dagen efter branden skulle jag ha min forsta universtitets tenta, i kemi. Jag var ett nervost vrak. Det var inte speciellt avancerad kemi, mest repetition av det jag precis, terminen innan, hade last pa komvux. Jag var mest nervos over att jag inte visste om jag skulle kunna hantera situationen.
Jag hade pluggat masosr sa jag borde inte ha nagra problem, men überpretto och samtidigt med taskigt sjalvfortroende gjorde sitt.
Tidigt pa morgonen skulle jag ta mig till Hvitfedtska dar vi skulle skriva sa jag gick och lade mig valdigt tidigt. Mitt i natten ringde en kompis till oss som korde taxi och undrade vad vi gjorde och ville veta sa att vi inte var ute. I efterhand sa var det lite lustigt for det var noll procents chans att vi skulle vara pa ett ungdomsdisko. Men han hade bara hort rykten pa bilens radio om att det brann som tusan pa Backaplan och min sambo som haft en svartklubb och hade jobbat som vakt pa diverse stallen kunde latt ha stallt upp som vakt pa den sorts fest det var.
Vi fattade ingenting utan somnade om och sov natten igenom medans manniskor dog.
Min sambo sa i efterhand att hade han vetat vad som holl pa att handa sa hade han sprungit dit och forsokt att gora vad han kunde. Vet inte om han hade kunnat gora nagot men han ville och hade forsokt. Efter att ha varit soldat i krig i sex ar sa hade han val nagon erfarenhet av kris, kaos och kalabalik, han kande att, kanske…
Han ar sjalv invandrare, kande 100-tals invandrarkids overallt och deras foraldrar manga av vilka kande nagon eller var nagon som dog.
Jag vaknade pa morgonen, gjorde mig i ordning och vandrade ivag mot hallplatsen Backaplan. Det var helt tyst ute och det luktade konstigt. Ju narmare jag kom, vid Backateatern ungefar, traffade jag pa min forsta ambulans, sedan fler och fler. De holl fortfarande pa att kora ivag doda och skadade. Allt i tystnad, inga sirener.
Det var ett massivt uppbad av ambulanser, poliser, brandman och journalister. Jag blev helt stel nar jag insag vad jag andades in.
Sa anlande jag till skolgarden pa Hvitfedtska. Stel och avstangd. Visste att om jag borjade tanka for mycket sa skulle jag bryta ihop. Jag motte nagra av mina komvux kompisar utanfor. En gick i min kemiklass men laste inte samma program och en skulle ha en mattetenta i en annan lokal.
Jag forsokte forklara vad som hant mig pa morgonen men det hade inte riktigt natt ut till folk annu, de forstod inte vad jag pratade om. De visste nagot om nagon brand men inte hade det dott folk. Jag gav upp och vi pratade bara tenta medan jag skakade. Jag skrev tentan och akte hem, till Backaplan.
Folk, anhoriga och vanner, hade borjat samlas och tv-team var dar. Jag gick hem och laste om vad som hant och brot ihop. Jag och min sambo gick dit och tittade pa den langa rad av blommor, leksaker och bilder som borjade laggas ner pa asfalten i en rad. Det blev till slut en slinga man kunde ga, lasa och se pa foton pa leende kids.Tysta manniskor samlades, tande ljus. Ungdomar som satt i timmar och grat vid fotografierna av deras vanner de aldrig skulle mota igen.
Jag kommer ihag nar forsta snon kom over blommorna och ljusen, hur vackert allt blev.
Jag passerade varje dag och jag grat varje dag i manader.
Slingan forsvann och blev till en minnestavla och nu ar det ett minnesrum. Aven om det blev svarare att se direkta spar av vad som hant sa tittade jag bort mot huset och det som var kvar av fotografierna utanfor varje gang jag passerade. Det var otroligt jobbigt att bo dar och nar jag ungefar att halvar senare fick erbjudandet att flytta sa fanns det inga hinder alls.

Sorken, Oct 29, 2008 | 1 Kommentar