Liten blir stor
Igar tittade en ny ank-familj fram fran inunder nagonstans.
Dom ar jattesota och man vill bara plocka upp dom och pussa pa dom.
Men, ett stort men. For ca tre veckor sedan hade vi en annan sot familj som klackdes och idag ar de typ tonaringar och inte sota alls. De vaggar omkring, ater sover och raketbajsar. Plus att vi redan har ca 50 ankor som ocksa bara vaggar kring och ater, sover och raketbajsar. Det ar latt att glomma att alla djur ar sota nar de ar sma men de vaxer upp och blir vuxna och da ar de inte lika sota langre. Det ar samma sak med honspopulationen. Sma kycklingar ar jattesota. Men en vacker dag sa sitter de utanfor ditt fonster klockan fyra pa morgonen och kuckelikuar. Nar man ser det handa om och om igen sa blir man lite “immun” mot deras gullighet. Man tanker pa att de blir stora, jobbiga och forstor allt nar man bara vill odla lite blommor eler en gronsak. Inte sa att jag skall borja ata djur for att hamnas men man blir lite “Jaja de ar val sota”.
Men har ar lite bilder pa den nya familjen for er som inte ar immuna annu.
Jo, men vad som är snäppet värre är väl att det är samma sak med människor.I början sitter dom där utanför fönstret klockan fyra pa morgonen och kuckelikuar. Men plötsligt är dom stora, jobbiga och förstör allting när man bara vill odla lite blommor eller en och annan grönsak.