Nar lillan kom till jorden
Jag har precis insett att om jag skall vanta tills jag har tid sa kommer historien aldrig bli skriven och om det skall bli en foljetang sa blir det nagra meningar i taget.
I natt fick vi sova lite, dock inte samtidigt for det mesta, sa vi kanner oss lite utvilade. Det ar sakert inte sa men jag koper illusionen, sa jag borjar…
For exakt en vecka sedan, idag sa akte vi in till sjukhuset pa morgonen for en koll. Hon var da fyra dagar “sen”. Vi skulle se sa att hennes hjarta slog ok och att hon hade tillrackligt med vatten. Det gjordes pa en avdelning nere vid barnmorskorna. Skoterskorna dar sa att Stella hade det toppen dar inne och verkade snart redo men att de tyckte att mitt blodtryck var lite hogt. Det kan vara en idikation pa preeclampsia sa de ville fa mig inducerad redan nu, jag hade ju en tid for det till den 10;e men, det det var inte deras beslut.
Det de kunde gora var att fa mig till en annan avdelning som kallades Triage. Dar koppladas man upp till en monitor, och barnet med, och under nagra timmar overvakas man. Man ser hur det stod till med blodtrycket egentligen.
Det ar samma avdelning som man kommer till nar man aker in till sjuhuset nar man far varkar. Vi vantade pa en av hjaparna pa sjukhuset, Eddie, som ser ut som tagen fran en film. Michael Jackson blandat med Mr T. Eddie sa att jag nog skulle fa aka hem for jag var bara borderline. Det var hans expert tips efter att ha jobbat dar x antal.
Dar sa de att jag var pa gang, men att jag bara oppna mig en cm tror jag det var eller kanske tva och att mitt blodtryck var bra. Man kunde hora hur de suckade lite pa de dar nere som skickat upp mig “i onodan”. Men i alla fall sa var jag tvungen att vanta tills en lakare sa att det var ok for mig att aka hem sa vi vantade och vantade fortfarande uppkopplad till monitorerna.
Efter de gjorde den vaginala undersokningen sa borjade det gora lite ont i ryggen men jag trodde det var for att jag halvlag obekvamt men jag ville inte flytta mig for da slant elektroderna pa magen undan. Jag sa att jag hade lite ont men jag trodde det var for stolen. Jag ville inte verka som en av de som hittar pa saker for att fa foda den dagen. En av skoterskorna hjalpte mig da att andra stallning till att ligga pa andra sidan. Detta var12:50, det sa PLASK. Ni vet hur det ar i filmer att kvinnan skriker “vattnet har gatt”. Jag skrek inte utan sa o oooo” och skoterskan sa “I guess you’re not going home today”.
Vattnet gick i en stortflod och de hade sagt nere pa forsta monitorstallet att Stella hade massor med vatten att simma kring i men jag trodde inte det var en ocean. Jag borjade grata lite for det var skrammande att inse att hon verkligen var pa vag, att det var dags och nu var det ett helt nytt annat liv som vantade. Justin var ute och vandrade sa jag skicakde ett sms att han skulle komma tillbaka for vi skulle ha barn nu. Han trode ju vi skulle hem.
Jag gjordes i ordning och skulle tranrsporterad till ett fodselrum. Allt medan vattnet fortsatte att floda i takt med att jag hade varkar som jag inte kande speciellt forutom att vattnet pulsade ut. Det kandes som lite mensvark.
Som sa klart blev varre och varre. De sa nar de undersokte att jag helt plotsligt var fyra (av tio) cm oppen och att man nu oppnar sig en centimeter i timmen sa vi hade sex timmar att vanta. Jag forsokte att vara tuff och sta ut med smartan nar det blev riktigt daligt. Justin var dar och holl mig hand och lugnade mig nar jag kved i plagor, som jag aldrig hade kunnat forestalla mig intensiteten pa. Han visade oanade talanger i precis ratt ogonblick och har fortsatt med det. Jag ar helt imponerad och undrar var allt detta kom ifran. Han jobbar, sliter och ar battre pappa an jag ar mamma kanns det som.
Till slut sa klarade jag inte av smartan mer och en narkosgubbe tillkallades. Sjukhuset ar ett universitetssjukhus sa saklart hade han en student med sig. Gubben var barsk och bannade studenten nar han gjorde fel. De satte en epidural och han sager mitt i en tok-vark att om jag vill ha smartlindring sa skulle jag minsann ligga still. Jag sa att jag kan inte for jag ar mitt inne i en vark men han visade ingen pardon. Efter en stund var allt pa plats. Efter att ha traffat en nerv som fick mitt ben att sparka ut i varsta reflexen. Jag tankte ‘herregud jag kommer att bli lam”. Han fragade om jag fortfarande hade ont och jag sa ja. Han blev fortvivlad for det var inte acceptabelt i hans varld, han tog det som ett misslyckande och sprutade in mer bedovning. Efter det kande jag absolut ingenting forran dagen efter. Valkommen till en vald av bomull.
Nu borjade det laskiga. Pa Stellas hjartmonitor foll hennes frekvens. Fran 120 till nere i sa langt som 40. Paniken kom och vi blev fortvivlade och tankte att hon skulle bli hjarnskadad eller an varre, do. Sjukt mycket manniskot kom inrusande och hennes frekvens gick upp. De undersokte mig och sag att jag ni var atta cm oppen, efter en timme. Alltsa det som skulle vara en cm i timmen blev till en cm i kvarten. De sa i alla fall att Stella madde bra nu och att det snart var dags. Jag tankte att det bara sager det for att jag inte skulle bli hyserisk. Jag grat och Justin grat.
Ja just det. Precis lagom till att jag hamnade i bomullsvarlden sa hade Justins mamma och moster kommit. De skulle vara dar under forlossningen. Vi fick ca 10 mormala minuter innan kaoset.
Sa kom nasta fall i hjartfrekvens och alla kom inrusande igen. De sa att det var for att allt gick sa snabbt, och att Stella blir paverkad men att att hon kan aterhamta sig sjalv ar ett bra tecken. Jaja, tankte jag, hon haller pa att do.
De sa att jag nu var nastan fardig. Ett hjartfrekvensfall igen och da sa det att om det hander igen sa kor de in mig i operationsrummet far att ta ut henne eller om hon inte aterhamtade sig, gora ett akut kejsarsnitt. Jag var da redo, fysiskt. Sa klart sa kom det, fallet.
Nu blev allt som ett avsnitt av Cityakuten. Folk rusade in, rullade ivag mig, det sattes fast saker i mina oron och lite overallt. Nar jag rullades i korridoren sa kom det folk fran alla hall och kanter. Justin har berattat att de tog hand om honom och gav honom operationsklader. Nar han stod dar sa kom det mer folk och de sa saker som “is this the one we got the call about, are we on?” Mycket Ctyakuten. Inne i operationsrummet fattade jag ingenting. Jag grat och nar Justin kom in fragade jag om han grat och han skakade pa huvudet. Jag log och sa att jag ser hans tarar. Usch jag borjar grata bara jag tanker pa det.
Jag kande iaf ingenting, fysiskt.
Helt plotsligt uppenbarade sig den barske narkosgubben vid mitt huvud. Han fragade om jag hade ont, och jag sa nej. Han blev da stolt som en tupp och sade hogt och tydligt till alla att han minsan satt en bedovning som var perfekt. Mycket roligt. Men han var snall under forlossningen och hjalpte mig att kanna om jag hade sammandragningar. For jag hade ju inte en aning. Jag var ju bedovad. Stalla var nastan ute och jag borjade krysta. Det ar skitsvart att krysta nar man inte ens kanner varkarna. Under andra krystningen sa svimmade jag. Jag kommer ihag att jag vakanade upp och inte fattade vad jag gjorde dar, att det var en film. Alla andra raknade som de gor nar man krystar och de var pa sju. Alla sa att det gar sa bra. Man jag var ju inte ens medveten och jag tyckte det var lite kul.
Det tog inte sa lang tid kanske en kvart att fa ut henne. De hade satt en sugsak pa hennes huvud for att fa ut henne sabbt om hennes hjarta slutade sla och sa var de redo for kejsarsnitt och det inte heller funkade.
Jag kommer ihag att jag undade vad det var som kom ut dar mellan mina ben? Eller vem? Det var helt utomkropsligt. De fick anvanda sugsaken. Justin som hjalpte till kunde inte lata bli att kolla dar nere nar hon kom ut. Sedan overgav han mig och hangde med Stella dar det la henne och torkade av henne medan jag fixades till.
Hon var liten och inte sa lang men de tyckte hon var jattelang. De jamfor med alla de Mexikanska barnen dar antagligen och de ar tydligen lite kortare.
Hon var bara 48 cm och vagde bara 2975 g och perfekt.
Sorken, Apr 14, 2009 | 11 Kommentarer
Det ar latt att vara tuff nar det ar over efter ca sex timmar.
Snacka om drama! Gud vad skönt att allt gick bra till slut. Fattar att det måste vara ganska chockartat att gå igenom detta, särskilt när man inte är helt med hela tiden.
Vad söt du är i rosa förresten.
wow, vilken berättelse. Börjar nästan lipa. Det är magiska sekunder i ens liv. Det är så lustigt att alla förlossningar är normala!? På vilket sätt,ingen är den andra lik. Men det låter som du har haft en normal förlossning :)Var Stella 19 cm när hon kom ut? Liten men tuff!
Herregud, jag blev alldeles matt när jag läste… vilket drama! :OShit vad skönt att allt gick bra tillslut. Och nu har ni världens sötaste Stella! :) Kram!
hallå, låter nästan normalt alltihop, nät man fått 6st har man gått igenom alla olika procedurer så då tror man att man e expert, men 19cm har jag inte vart med om, mena du 49cm eller??? Gott att det gick bra, kramar
19 inches ar det ju. :)48 cm typ. Jobbigt med alla enheter. Kan inte alla bara vara metriska.
ojojoj förstår att du tycker det var en pärs! jag tror aldrig man tycker att ens (åtminstone första) förlossning är normal eftersom det aldrig blir som man trott. men håll med om att epidural är otroligt! skönt att de inte behövde snitta till slut ändå!
Kristin du ar verkligen en specialist. Jag borde ha haft dig har vid min sida. Eller kanske mer har nu och ge mig rad. Du far gora en lista med dina tips och knep och maila till mig. Rosa ar the new me
vilken fantastisk och spännande berättelse! tuff är du. gratulerar till er alla tre! kram. :-)
Det ar latt att vara tuff med bomull i venerna. Det jobbiga borjar nar man kommer hem. :)
TACK MAMMAN, d va otroligt gulligt sagt, men expert, nä d blir man aldrig, man kan bara låtsas, kram