Robert dansar och ler

The Cure ar verkligen ett passande namn.
Vi satt dar och vantade. Precis klockan 20:30 borjade introt. Introt till varldens basta lat, Plainsong.
Scenen exploderade i stjarnor och ljud. Ah det var sa fint och jag fick tarar i ogonen. Backdroppen var en vintergata och det glittrade av sma stjarnor. Det later kanske inte later sa speciellt men det var sa snyggt riggat och helt fantastiskt. Ljuset var grymt hela konserten igenom. Jag upptackte dock att jag inte gillar gront ljus. Det var till A forest vilket inte passade da A forest foresten ar vit.
Efter det foljde Prayers for rain och Fascination street och jag var helad och den senaste veckan var som bortblast for over tre timmar. Har ar latlastan for er som ar intresserade.
Detta ar aven historien om min forsta amerikanska arena konsert upplevelse. Jag reserverar mig mot att jag kan vara helt fel ute i vad jag sager men det var mycket annorlunda mot alla spelningar jag tidigare varit pa.
For det forsta var det endast ett enda goth troll narvarande och det var Robert. Jag stod nastan ut i publiken och jag tyckte jag sag “vanlig ut”. Det menar inte att det ar daligt, bara anmarkningsvart.
Jag har aldrig varit pa en spelning dar man ater nachos med salsa och guacamole medan man tittar. Man ater i och for sig nachos med salsa och guacamole overallt har men anda.
Vi satt foresten valdigt bra till det var som att sitta i en skon soffa mitt framfor scenen kanske 10 meter bakom mixerbordet (som inte skymde). Nar vi kom in spelade forbandet 65 days of static och jag kunde inte se sa bra men jag tyckte det sag ut som att de som hade parkettplatser satt ner i stolar. Jag fragade Justin och han sa ja det gor dom. Skit-dumt tankte jag. Men jag hade fel. Det ar ju genialiskt. Sa fort det borjade sa stallde sig alla pa parketten upp. Jag tankte dumma manniskor men dar hade jag fel. Alla stod ju vid sina stolar vilket innebar att man kan springa ivag pa toa om man ar langst fram och komma tillbaka till samma plats. Eller om man vill kopa mer ol och nachos. Mycket bra.
Nasta punkt, som tog mig ett tag att vanja mig vid var att alla dansade som galningar. Jag markte det forst i Fascination street nar en kille framfor oss inte kunde halla sig langre utan stallde sig upp och borjade tok-dansa. Tag var det spridda skurar av gladjedanser men i Pictures of you (inte mitt tips till at framkalla en gladjedans) borjade alla skrika, reste sig upp sa var det dans dans dans resten av tiden.
Framfor oss var det even en tjej som utforde en dans som var en blandning av “cage dancer” och ballerina. Jag tappade koncentrationen manga ganger och satt och stirrade pa henne. Hon fick manga kompisar.
Sa nar Robert val slappte gitarren i partiet med Freakshow, Close to me och Why cant I be you? och dansade omkring pa scenen sa var jag redan immun mot gladjedans till Cure-latar.
Kan man bli annat efter man fatt se tjejer i blekta jeans med borderier och rosa Dolce & Gabbana toppar dansa sexydance till A forest.
Jag tittar pa latlistan nu och forsoker hitta mitt favoritparti i setet men jag kan inte. Det var sa manga latar och sa bra latar. Det var fantastiskt bade intrycket av det som hande pa scenen och det som hande runt omkring.
Detta var Justins forsta arena konsert och det kunde inte ha varit battre.
Jag satt aven och tankte pa nar jag var liten typ 13 ar och min bror brukade reta mig for att jag lyssnade pa the Cure och sa att Robert inte kunde sjunga och dar satt jag 24 ar senare och tyckte fortfarande att han hade fel.

Gissa Cure-laten :)

Sorken, May 29, 2008 | 3 Kommentarer