The time of my life
I gar tog vi med vara gaster pa en baseboll match. Det var en succe. I alla fall Marten utropade cirka 15 minuter in i matchen: “Fan vad kul det ar!”
Saklart forlorade The Giants men det var en fin kvall anda. Det koptes ol, skrapmat och merchandise, skreks och appladerades. Nar fotbolls supportrar kanner nerderlaget i slutet pa en match kan man se angest i deras ansikten och att de nastan grater, vilket vissa gor. Men de som ar kvar till slutet pa en baseboll arena ar lika glada tills sista kastet ar avlossat.
Bakom mig nu utspelar sig en scen, Justin kastar en baseboll pa min kudde och skriker “Strike!”.
Jag gick ivag igar under matchen for att kopa vitloks pommes. Nar jag efter en stund kom tillbaka sa sitter Justin och skiner. Han hade fangat en boll som kom flygande. Ni kanske har sett i pa tv, i filmer eller dylikt att bollen ibland flyger upp pa laktaren och alla kastar sig efter den. Det hade hant nar jag var borta och han hade en baseboll i fickan som han snabbt drog upp och entusisastiskt sade: “Jag fangade en foul boll”. Det har varit hans drom sedan han var en liten parvel, sa hela resten av kvallen, men jamna mellanrum tog han fran bollen ur fickan, tittade pa den med karlek i ogonen och sade att: “Detta ar den basta kvallen i mitt liv”.
Han har ringt sin bror, mamma och pappa for att beratta och sa fort han vaknade i morse sprang han ut till Sam och Marge och visade sin alskade baseboll.
Det var en fin kvall.